Har kommit på mig själv att jag klagar så mycket på att saker är jobbiga. Egentligen borde jag vara glad att det är som det är. Jag borde vara tacksam över att jag faktiskt väntar vårat andra barn. Att jag mår ganska bra. Att barnet sparkar som en galning där inne, så att jag inte kan somna. Att solen skiner och jag inte behöver bry mig om spadtag som kunde ha gjorts. För jag kan ändå inte göra dem. Så varför inte bara njuta av att vårsolen börjar värma.
När jag läser en väns blogg och ytterligare hennes väns blogg får jag en helt annan distans till allt. Jag tillät min dotter att knö sig intill mig på soffan, trotts att det blev trångt med oss två och magen. Trotts att bäckenet värkte. För jag är så oändligt tacksam att hon finns hos mig. Och vill vara nära mig. Det har jag inte orkat innan. Utan sagt till henne att mysa med pappa istället. Den kommentaren ska jag vara väldigt sparsam med framöver.
Det är konstigt att det tar sådan tid att få tankarna på rätt plats. Jag följer vännens blogg nästan dagligen. Jag sörjer med henne, men på avstånd. Jag har på något sätt inte tillåtit det att sjunka in. Men det kommer alltid en brytpunkt då man inte kan värja sig längre. Helt plötsligt är tankarna annorlunda. De har vridit sig till en annan sida. De tittar inte längre på, de har vänt sig mot mig. Tänk om det kan hända mig? Det kan hända mig! Ta hand om och var evigt tacksam över de du har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar